Att knyta ihop säcken och se framåt

Så var snart den här resan slut men som så ofta i livet så börjar en ny resa. Veckans tema på kursen är ”projektledning inom samhällsentreprenörskap”. Är det alltid bra att starta projekt i en ideell förening? Det är kanske en provocerande fråga men jag anser att den bör ställas. Själva grunden i en ideell förening är just det ideella arbetet. Sedan startar man ett projekt och den som förut arbetat ideellt blir anställd. Bra att få arbeta med något man brinner för kan man tycka. Men som så många ofta annars finns det en annan sida av myntet. För när man blir anställd så kan man inte lägga samma tid på att jobba ideellt i föreningen. Å andra sidan är det svårt att göra lika mycket ideellt som när man är anställd, särskilt om man har ett förvärvsarbete vid sidan av sitt ideella arbete. Det är en balansgång men jag tror att det kan fungera. I boken skriver de om hur svårt det är för nya organisationer och samhällsentreprenörer att få en naturlig plats i det svenska samhället. Alltför många gånger har jag hört meningen: ”Så här har vi alltid gjort.” Vad gör en sådan mening med oss människor? En samhällsentreprenör går ofta mot etablissemanget, prövar nya samhällsstrukturer. Visst kan man bli provocerad av en människa som tror sig ha svar på allt men kanske är det värt att lyssna en extra gång.

Det fattas verktyg för de sociala företagen. Jörgen nämnde hur obekväm han var att skolan drivs som ett aktiebolag. Idag finns det särskilda aktiebolag för sociala företag men hur många har koll på det. Företag i andra länder kan även dra av för att de donerar till ideell verksamhet. De sociala företagen i Sverige står mitt emellan den ideella sektorn och de traditionella företagen. Tidigare i bloggen skrev jag om balansen mellan att tjäna pengar och rädda världen. Min definition nu är att drivkraften hos de som driver de sociala företagen måste vara att rädda världen/göra en samhällsinsats. Att tjäna pengar är inte bara av ondo i det här sammanhanget. Att tjäna ska vara ett medel och inte ett mål för samhälls-entreprenörer. En annan sak som skulle behövas, menar Amelie Silverstolpe från Volontärbyrån i boken, är socialt riskkapital. Idag är den ideella verksamheten beroende av öronmärkta bidragspengar, ingen vill ge pengar till något som inte är testat, menar Amelie. Jag kan se en poäng med socialt riskkapital. Visserligen kan man söka bidrag till olika projekt men när det pengarna är slut så finns det inga mer pengar att få. Då får man söka medel till nya projekt.

Min personliga åsikt är att det krävs många nya sociala företag i Sverige. Vi har inte råd med ett samhälle där många människor hamnar i ett utanförskap genom arbetslöshet eller sjukdom. Många unga vuxna kommer inte ens in på arbetsmarknaden. Det är ett slöseri med mänskliga resurser. Organisationer och myndigheter bör bli mindre byråkratiska och öppna upp för nya sätt att arbeta på. Jag medveten att mycket görs och att mycket har gjorts. Men det finns också många strukturella hinder. Det är kanske förvånande att jag kallar organisationer för byråkratiska men när det gäller äldre organisationer är det tyvärr så. Man behöver öppna upp för förändring för att lösa många av våra samhällsproblem. Jag är heller inte så naiv så att jag tror att det här med samhällsentreprenörskap kan lösa ALLA våra samhällsproblem men det kan vara en del av lösningen. Att låta oss medborgare bli mer delaktiga i att skapa ett bättre samhälle kan väl aldrig vara fel?

Jag ser framför mig ett samhälle med aktiva medborgare som inte är rädda för att protestera när någonting är fel. Att det öppnas upp möjligheter att starta upp sociala företag så människor som vill vågar satsa på det. Hoppas att den här visionen blir verklighet!

Förebilder och goda exempel

Förra hösten läste jag distanskursen ”Funktionsnedsättning i det nutida samhället”. Vi arbetade i olika teman och ett tema var just ”Förebilder och goda exempel.”. Jag tycker det är viktigt med förebilder. Utifrån dina förebilder kan du utvecklas som människa och skapa ditt egna liv. Jag sätter inget likhetstecken mellan förebilder och idoler. En förebild behöver inte vara känd utan kan vara precis vem som helst. Det finaste med allt är att du kan bli förebild för någon annan.

En förebild för mig inom samhällsentreprenörskap är Jörgen Lennartsson så igår träffade jag honom för ett samtal i ämnet. Jag träffade Jörgen för första gången när han var direktor på Furuboda Folkhögskola. Nu driver han Antonskolan tillsammans med sin fru. Jörgen ser sig själv som en samhällsutvecklare. Från tiden på Furuboda har han fått många bra kontakter. Han har också fått insikten om att allt är möjligt och att man inte blir lyckligare av pengar. Jörgens drivkraft är att förändra samhället så människor får plats att leva. Antonskolan består av två grundskolor: Antonskolan Blekedamm som startade i augusti 2001 och Antonskolan Österäng som startade nu hösten 2011. Antonskolan Österäng har tidigare varit en kommunal skola och där finns många nysvenskar. Jörgen ser en koppling mellan mångfaldsfrågor och funktionsnedsättning. Hur lätt det är att hamna i ett utanförskap. Han är inte obekväm med att möta människor med annorlunda livssituationer. Det här med mångfaldsfrågor var dock svårare än han trodde. Barn som bara är 8-10 år får vara föräldrar till sina föräldrar på grund av språksvårigheterna. Till dessa barn vill han förmedla framtidstro och samhällsengagemang. Jörgen är lite obekväm med att Antonskolorna drivs som aktiebolag men det är på inrådan av revisorerna. En fördel med att driva det som aktiebolag är att regelverket är tydligt och att man kan ta beslut direkt. Jörgen tycker dock att det är viktigt att lyssna på föräldrarna att arbeta med föräldrarna i en skola är nödvändigt. En önskan med skolorna var från början att nå elever med särskilda behov. Problemet är att de föräldrar som anmäler barn till skolan ofta gör det när barnen är nyfödda och den sociala kompetensen kommer att styra utvecklingen.

Till sist lite reflektioner från boken. I Storbritannien fanns det när boken skrevs 2007-08 55 000 sociala företag som omsatte 27 miljarder pund per år. I Sverige är siffran betydligt lägre men de sociala företagen blir allt fler. Sedan slutet av 1990-talet har antalet ekonomiska föreningar ökat med 44 %, enligt boken. Det som slår mig är att samhällsentreprenörer drivs av att förändra samhället. Fittja Drift och Underhåll är ett socialt företag som beskrivs i boken. Företaget grundades 2001 av Imram Ahmad. Han är född i Pakistan men kom till Sverige som 20-åring 1995. Även Yilmaz Zenegin var med och bildade Fittja Drift och Underhåll. Både Imram och Yilmaz har jobbat socialt tidigare. Deras arbeten på fryshuset och på en fritidsgård fick dem att inse svårigheten för unga att få jobb.

Affärsidén med Fittja Drift & Underhåll är att de i första hand anställer personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Ofta är det invandrare det handlar om. De blir utbildade i olika hantverk och om det svenska systemet, arbetskulturen i Sverige och det svenska språket. Sedan går de flesta vidare till andra jobb. Bolaget finns kvar än idag och har vuxit och utvecklas. Jag tror att det är så att alla företag måste genomgå en utveckling för att överleva.
Ett företag som är stagnerat leder inte framåt. Lite så är det väl med om människor också: Vi behöver utvecklas för att komma vidare i livet.

Det hållbara samhället

Varför ska vi tänka om? Varför kan vi inte fortsätta som vi alltid ha gjort? De senaste åren har det talats mycket om utanförskap i Sverige. Arbetslösa, sjukskrivna och andra som står långt ifrån arbetsmarknaden behandlas som mindre värda. Jag anser att alla människor har ett värde och att vi inte tar tillvara på de resurser vi har i samhället. Under 1900-talet gick vi från bondesamhället till industrisamhället. Folkhemmet byggdes upp. Nu går vi mot ett annat samhälle. Vi måste tillsammans fundera över hur vi ska forma det här samhället så att det blir hållbart. Det finns naturligtvis inte ett svar på hur vi bygger ett hållbart samhälle men ett svar kan vara den sociala ekonomin. Vi är vana vid att samhället tar hand om det sociala. Men tänk om det är så att vi som medborgare måste ta ett större ansvar? Tänk om medborgarna bättre klarar av att ta tillvara de resurser i form av personer som ändå finns?

Jag läser vidare i boken. Där står det lite mer om vad en social ekonomi och socialt företagande innebär. Bosse Olsson från Nutek (nuvarande tillväxtverket) var med och förde in begreppet social ekonomi. Här i Sverige är vi inte vana vid att ha dessa två ord, menar han. Jag kan delvis hålla med om det. Fast inte helt och hållet. Inom den offentliga sektorn har man pratat ekonomi i många år. Men då har ekonomin mer handlat om negativa saker. Det har talats om närande och tärande människor. Här måste vi tänka om. Det handlar inte om att människor som är gamla och sjuka inte ska få den vård och det stöd de behöver. Eller att människor med funktionsnedsättning ska klara sig själva. Det handlar om att se människor som tillgångar. Den gamla damen på ålderdomshemmet kanske kan bli en skolmormor. Killen som har assistans dygnet runt kanske kan förvärvsarbeta. Men även om man inte kan bidra med något så har man ändå ett värde. Min poäng är vi måste börja se andra värden än bara ekonomiska även om ekonomi är viktigt. Vad är då ett socialt företag? I boken har man skrivit ner Nuteks (nuv. tillväxtverkets) definition: Det är "...verksamheter som:

• skapar delaktighet för medarbetare

• återinvesterar vinst

• är fristående från offentlig sektor

• driver affärsverksamhet

• binder samman entreprenörskap och individens behov"

(Augustinsson & Brisvall 2009, s. 79)

Ni själva fundera över skillnaden mellan en privatägd skola med aktieägare som kräver vinst och en skola som är ett kooperativ där vinsten går tillbaka in i verksamheten. Vilket gynnar elever, lärare och övrig skolpersonal mest? Vad är bäst för samhället i stort?

Jag har kanske varit lite negativ i det här inlägget. Jag ser många problem men minst lika många möjligheter. Vi måste bara hitta fram till dessa möjligheter.

Motsatsförhållande eller möjlighet?

Hur ska man då kunna ”Tjäna pengar och rädda världen” som bokens titel är. Är det inte lätt att man utnyttjar det som behöver förändras för att tjäna pengar? Risken finns ju alltid. När jag funderar vidare tänker jag på en gammaldags våg med två vågskålar. I den ena skålen finns viljan att förändra samhället/rädda världen. I den andra skålen finns viljan att tjäna pengar/gå med vinst. Som jag ser det behöver vågskålen balansera för en samhällsentreprenör. Det ena ger det andra. Ett exempel de tar upp i boken är GodEl. Det är ett elföretag vars syfte är att leverera billig el till kunderna samt skänka avkastningen till välgörande ändamål. Vd:n och grundaren av GodEl är den före detta IT-entreprenören Stefan Krook. Andra som står bakom GodEl är kapitalister och filantroper (välgörare) som Karl-Johan Persson från H&M, Robert af Jocknick, grundaren av Oriflame samt Per Ludvigsson som har en bakgrund i IKEA och riskbolaget Catella. De har skänkt 11 miljoner tillsammans för att starta GodEl. Visionen var att bygga upp en organisation med många olika bolag. Stiftelsen GoodCause äger bolaget GoodCause Holding AB vilket i sin tur äger bolagen GodEl, GodFond och Good Cause Ideas AB. Stefan gick från att vara en IT-entreprenör till att bli samhällsentreprenör. Hans kom från företagshållet och han ville starta företag men han ville också kombinera det med samhällsnytta.

Så vad har vi lärt oss så här långt? Att företagande går att kombinera med samhällsnytta. Att företagare faktiskt även kan känna ett samhällsansvar. Och vågskålen då? Ja, här nedan är en lite hemmagjord vågskål (hoppas ni har fantasi). Man kan fundera över om det ska vara balans mellan att ”rädda världen” och att ”tjäna pengar” eller om ”rädda världen” ska väga över lite. Jag är för att ”rädda världen ska väga över lite. Klart är, som jag skrev i mitt första inlägg, att vinst är ett medel och inte ett mål för samhällsentreprenören.

Ett första inlägg

Nu har jag startat den här bloggen som ett led i en uppgift jag ska jobba med. Jag läser nämligen kursen Samhällsentreprenör på Glokala folkhögskolan i Malmö. Kursen går på deltid under det här läsåret 2011/12. Vår uppgift är att läsa en av åtta böcker om samhällsentreprenörskap som våra lärare valt ut. Vi ska även reflektera över det vi läst. Vi väljer själva hur vi redovisar uppgiften. Jag har valt att göra en blogg med mina tankar. Boken jag börjat läsa och som mina tankar ska bygga på är Tjäna pengar och rädda världen – Den hållbara ekonomins entreprenörer av Erika Augustinsson och Maja Brisvall. Jag kommer även att använda texter från kursen och kanske annat material. Kanske kommer jag även att göra någon intervju med en samhällsentreprenör men det har jag inte bestämt ännu.

Vad skiljer då en entreprenör från en samhällsentreprenör? I boken definierar de det att målet för entreprenören är att tjäna pengar. Samhällsentreprenörens främsta mål är att göra en samhällsförändring. Att tjäna pengar är inte ett mål för samhällsentreprenören utan ett medel för att uppnå samhällsförändringen. Samhällsentreprenörerna vill skapa ett hållbart samhälle. De vill samtidigt vara i den offentliga sektorn utan skapa något utanför den. Här i Sverige har vi en lång tradition av ”Folkhemmet” och ”Den Svenska modellen” säger de vidare i boken. Detta gör att det kan vara svårt att bygga nya strukturer. Liknande tankar har Karl Palmås i artikeln Välfärdssamhället efter Den Svenska modellen från 2005. Som exempel tar han den privata, medborgarägda och icke-utdelade vårdcentralen i Jörn, Hälsogemenskapen. Det är en ideell förening där 1200 av byns invånare är medlemmar.

Lite egna reflektioner. Inom handikapprörelsen har vi sett många brister inom den offentliga sektorn. När LSS-lagen (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade) kom 1994 och med den möjligheten att få personlig assistans. Jag fick som brukare möjlighet att välja hur mina assistenter skulle anställas. Jag valde att vara egen arbetsgivare i elva år men sedan 2005 är jag med i ett kooperativ. Kooperativet är arbetsgivare men jag bestämmer vilka som ska arbeta som assistenter hos mig och hur assistansens ska utföras. Kooperativet behöver naturligtvis pengar, den assistansersättning jag och de andra brukarna får, för att kunna driva verksamheten. Men dess syfte är att göra assistansen så bra som möjligt, inte att tjäna pengar. Jag tror att vinstkrav kan göra den mest godhjärtade människa girig.

Jag hoppas att vi kan bygga ett bättre samhälle tillsammans!