Att knyta ihop säcken och se framåt

Så var snart den här resan slut men som så ofta i livet så börjar en ny resa. Veckans tema på kursen är ”projektledning inom samhällsentreprenörskap”. Är det alltid bra att starta projekt i en ideell förening? Det är kanske en provocerande fråga men jag anser att den bör ställas. Själva grunden i en ideell förening är just det ideella arbetet. Sedan startar man ett projekt och den som förut arbetat ideellt blir anställd. Bra att få arbeta med något man brinner för kan man tycka. Men som så många ofta annars finns det en annan sida av myntet. För när man blir anställd så kan man inte lägga samma tid på att jobba ideellt i föreningen. Å andra sidan är det svårt att göra lika mycket ideellt som när man är anställd, särskilt om man har ett förvärvsarbete vid sidan av sitt ideella arbete. Det är en balansgång men jag tror att det kan fungera. I boken skriver de om hur svårt det är för nya organisationer och samhällsentreprenörer att få en naturlig plats i det svenska samhället. Alltför många gånger har jag hört meningen: ”Så här har vi alltid gjort.” Vad gör en sådan mening med oss människor? En samhällsentreprenör går ofta mot etablissemanget, prövar nya samhällsstrukturer. Visst kan man bli provocerad av en människa som tror sig ha svar på allt men kanske är det värt att lyssna en extra gång.

Det fattas verktyg för de sociala företagen. Jörgen nämnde hur obekväm han var att skolan drivs som ett aktiebolag. Idag finns det särskilda aktiebolag för sociala företag men hur många har koll på det. Företag i andra länder kan även dra av för att de donerar till ideell verksamhet. De sociala företagen i Sverige står mitt emellan den ideella sektorn och de traditionella företagen. Tidigare i bloggen skrev jag om balansen mellan att tjäna pengar och rädda världen. Min definition nu är att drivkraften hos de som driver de sociala företagen måste vara att rädda världen/göra en samhällsinsats. Att tjäna pengar är inte bara av ondo i det här sammanhanget. Att tjäna ska vara ett medel och inte ett mål för samhälls-entreprenörer. En annan sak som skulle behövas, menar Amelie Silverstolpe från Volontärbyrån i boken, är socialt riskkapital. Idag är den ideella verksamheten beroende av öronmärkta bidragspengar, ingen vill ge pengar till något som inte är testat, menar Amelie. Jag kan se en poäng med socialt riskkapital. Visserligen kan man söka bidrag till olika projekt men när det pengarna är slut så finns det inga mer pengar att få. Då får man söka medel till nya projekt.

Min personliga åsikt är att det krävs många nya sociala företag i Sverige. Vi har inte råd med ett samhälle där många människor hamnar i ett utanförskap genom arbetslöshet eller sjukdom. Många unga vuxna kommer inte ens in på arbetsmarknaden. Det är ett slöseri med mänskliga resurser. Organisationer och myndigheter bör bli mindre byråkratiska och öppna upp för nya sätt att arbeta på. Jag medveten att mycket görs och att mycket har gjorts. Men det finns också många strukturella hinder. Det är kanske förvånande att jag kallar organisationer för byråkratiska men när det gäller äldre organisationer är det tyvärr så. Man behöver öppna upp för förändring för att lösa många av våra samhällsproblem. Jag är heller inte så naiv så att jag tror att det här med samhällsentreprenörskap kan lösa ALLA våra samhällsproblem men det kan vara en del av lösningen. Att låta oss medborgare bli mer delaktiga i att skapa ett bättre samhälle kan väl aldrig vara fel?

Jag ser framför mig ett samhälle med aktiva medborgare som inte är rädda för att protestera när någonting är fel. Att det öppnas upp möjligheter att starta upp sociala företag så människor som vill vågar satsa på det. Hoppas att den här visionen blir verklighet!