Att knyta ihop säcken och se framåt

Så var snart den här resan slut men som så ofta i livet så börjar en ny resa. Veckans tema på kursen är ”projektledning inom samhällsentreprenörskap”. Är det alltid bra att starta projekt i en ideell förening? Det är kanske en provocerande fråga men jag anser att den bör ställas. Själva grunden i en ideell förening är just det ideella arbetet. Sedan startar man ett projekt och den som förut arbetat ideellt blir anställd. Bra att få arbeta med något man brinner för kan man tycka. Men som så många ofta annars finns det en annan sida av myntet. För när man blir anställd så kan man inte lägga samma tid på att jobba ideellt i föreningen. Å andra sidan är det svårt att göra lika mycket ideellt som när man är anställd, särskilt om man har ett förvärvsarbete vid sidan av sitt ideella arbete. Det är en balansgång men jag tror att det kan fungera. I boken skriver de om hur svårt det är för nya organisationer och samhällsentreprenörer att få en naturlig plats i det svenska samhället. Alltför många gånger har jag hört meningen: ”Så här har vi alltid gjort.” Vad gör en sådan mening med oss människor? En samhällsentreprenör går ofta mot etablissemanget, prövar nya samhällsstrukturer. Visst kan man bli provocerad av en människa som tror sig ha svar på allt men kanske är det värt att lyssna en extra gång.

Det fattas verktyg för de sociala företagen. Jörgen nämnde hur obekväm han var att skolan drivs som ett aktiebolag. Idag finns det särskilda aktiebolag för sociala företag men hur många har koll på det. Företag i andra länder kan även dra av för att de donerar till ideell verksamhet. De sociala företagen i Sverige står mitt emellan den ideella sektorn och de traditionella företagen. Tidigare i bloggen skrev jag om balansen mellan att tjäna pengar och rädda världen. Min definition nu är att drivkraften hos de som driver de sociala företagen måste vara att rädda världen/göra en samhällsinsats. Att tjäna pengar är inte bara av ondo i det här sammanhanget. Att tjäna ska vara ett medel och inte ett mål för samhälls-entreprenörer. En annan sak som skulle behövas, menar Amelie Silverstolpe från Volontärbyrån i boken, är socialt riskkapital. Idag är den ideella verksamheten beroende av öronmärkta bidragspengar, ingen vill ge pengar till något som inte är testat, menar Amelie. Jag kan se en poäng med socialt riskkapital. Visserligen kan man söka bidrag till olika projekt men när det pengarna är slut så finns det inga mer pengar att få. Då får man söka medel till nya projekt.

Min personliga åsikt är att det krävs många nya sociala företag i Sverige. Vi har inte råd med ett samhälle där många människor hamnar i ett utanförskap genom arbetslöshet eller sjukdom. Många unga vuxna kommer inte ens in på arbetsmarknaden. Det är ett slöseri med mänskliga resurser. Organisationer och myndigheter bör bli mindre byråkratiska och öppna upp för nya sätt att arbeta på. Jag medveten att mycket görs och att mycket har gjorts. Men det finns också många strukturella hinder. Det är kanske förvånande att jag kallar organisationer för byråkratiska men när det gäller äldre organisationer är det tyvärr så. Man behöver öppna upp för förändring för att lösa många av våra samhällsproblem. Jag är heller inte så naiv så att jag tror att det här med samhällsentreprenörskap kan lösa ALLA våra samhällsproblem men det kan vara en del av lösningen. Att låta oss medborgare bli mer delaktiga i att skapa ett bättre samhälle kan väl aldrig vara fel?

Jag ser framför mig ett samhälle med aktiva medborgare som inte är rädda för att protestera när någonting är fel. Att det öppnas upp möjligheter att starta upp sociala företag så människor som vill vågar satsa på det. Hoppas att den här visionen blir verklighet!

Förebilder och goda exempel

Förra hösten läste jag distanskursen ”Funktionsnedsättning i det nutida samhället”. Vi arbetade i olika teman och ett tema var just ”Förebilder och goda exempel.”. Jag tycker det är viktigt med förebilder. Utifrån dina förebilder kan du utvecklas som människa och skapa ditt egna liv. Jag sätter inget likhetstecken mellan förebilder och idoler. En förebild behöver inte vara känd utan kan vara precis vem som helst. Det finaste med allt är att du kan bli förebild för någon annan.

En förebild för mig inom samhällsentreprenörskap är Jörgen Lennartsson så igår träffade jag honom för ett samtal i ämnet. Jag träffade Jörgen för första gången när han var direktor på Furuboda Folkhögskola. Nu driver han Antonskolan tillsammans med sin fru. Jörgen ser sig själv som en samhällsutvecklare. Från tiden på Furuboda har han fått många bra kontakter. Han har också fått insikten om att allt är möjligt och att man inte blir lyckligare av pengar. Jörgens drivkraft är att förändra samhället så människor får plats att leva. Antonskolan består av två grundskolor: Antonskolan Blekedamm som startade i augusti 2001 och Antonskolan Österäng som startade nu hösten 2011. Antonskolan Österäng har tidigare varit en kommunal skola och där finns många nysvenskar. Jörgen ser en koppling mellan mångfaldsfrågor och funktionsnedsättning. Hur lätt det är att hamna i ett utanförskap. Han är inte obekväm med att möta människor med annorlunda livssituationer. Det här med mångfaldsfrågor var dock svårare än han trodde. Barn som bara är 8-10 år får vara föräldrar till sina föräldrar på grund av språksvårigheterna. Till dessa barn vill han förmedla framtidstro och samhällsengagemang. Jörgen är lite obekväm med att Antonskolorna drivs som aktiebolag men det är på inrådan av revisorerna. En fördel med att driva det som aktiebolag är att regelverket är tydligt och att man kan ta beslut direkt. Jörgen tycker dock att det är viktigt att lyssna på föräldrarna att arbeta med föräldrarna i en skola är nödvändigt. En önskan med skolorna var från början att nå elever med särskilda behov. Problemet är att de föräldrar som anmäler barn till skolan ofta gör det när barnen är nyfödda och den sociala kompetensen kommer att styra utvecklingen.

Till sist lite reflektioner från boken. I Storbritannien fanns det när boken skrevs 2007-08 55 000 sociala företag som omsatte 27 miljarder pund per år. I Sverige är siffran betydligt lägre men de sociala företagen blir allt fler. Sedan slutet av 1990-talet har antalet ekonomiska föreningar ökat med 44 %, enligt boken. Det som slår mig är att samhällsentreprenörer drivs av att förändra samhället. Fittja Drift och Underhåll är ett socialt företag som beskrivs i boken. Företaget grundades 2001 av Imram Ahmad. Han är född i Pakistan men kom till Sverige som 20-åring 1995. Även Yilmaz Zenegin var med och bildade Fittja Drift och Underhåll. Både Imram och Yilmaz har jobbat socialt tidigare. Deras arbeten på fryshuset och på en fritidsgård fick dem att inse svårigheten för unga att få jobb.

Affärsidén med Fittja Drift & Underhåll är att de i första hand anställer personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Ofta är det invandrare det handlar om. De blir utbildade i olika hantverk och om det svenska systemet, arbetskulturen i Sverige och det svenska språket. Sedan går de flesta vidare till andra jobb. Bolaget finns kvar än idag och har vuxit och utvecklas. Jag tror att det är så att alla företag måste genomgå en utveckling för att överleva.
Ett företag som är stagnerat leder inte framåt. Lite så är det väl med om människor också: Vi behöver utvecklas för att komma vidare i livet.